Sparlåga…
Missförstå mig rätt nu. Jag orkar inte finnas! Inte så att jag vill dö, nej långt därifrån, jag har bara problem med att orka vara. Orka tänka, orka ta beslut, orka bekräfta och orka orka. Jag är tom igen. Tom på allt. Till och med tom på tomhet.
Kroppen är sliten. Hjärnan är utsliten. Hjärtat sliter för att känna bra känslor. Jag är inte deppig, inte nere och mörk… Jag är ingenting helt enkelt.
Jag är bekymrad och orolig för vissa saker. Absolut. Jag vill saker jag inte kan rå över, visst känns det. Men det sitter i den där stora vassa ingentingtaggen i hjärtat.
Ångest. Ja. Massor av fysiska symtom just nu. Det brusar och zappar i hjärnan mest hela tiden. Bzzz bzzzz!!!! Sprak och knäppningar. Men om en vecka ändrar jag min medicin till en högre dos. Jag har nästan en barnslig tro på mina piller. De ska rädda mig. Jag behöver tro det.
Jag behöver tro nått överhuvudtaget.
-A precious iPhone-inlägg-
Uffa… kram på dig min vän.
Tack snälla <3
ojoj, inte bra. Kan det vara hösten och mörkret som spelar ett spratt (ett jäkligt tråkigt spratt, men ändå)?
Ta hand om dig, snart är det advent och då duger det inte med några sparlågor!
Kram!
Tack snälla
Ja, jag tror det är hösten. Hösten och kyla och alldeles för lite ljusa timmar. Måste vänja kropp och själ antar jag. Och lära mig att sova på nätterna!
Kram
Love ya!
Love ya too!